Min barndom är till salu

 

Jag är ju fast här i Skara, i kommunens ekonomiska fängelse. Det har lett till återkommande depressioner som många vet och den senaste för bara några få år sedan höll på att ta mitt liv.

Jag blev mestadels sängbunden, med skakningar, muskelsvaghet, ångest ja allt hemskt man kan tänka sig. Hundarna borta, företaget borta, höns och vaktlar borta, hela mitt liv borta egentligen.

Jag började då med att rota i mitt ärende juridiskt, starta hemsidan för att visa hur jag blivit behandlad samt göra lite trevliga saker också som att göra musik med AI.

Det har inte gått en dag utan att jag kikat på google earth och våran sommarstuga där jag växte upp. Längtan och drömmen om att bara få lov att se det igen, tårarna, minnena. Men någon annan har den nu.

Medan jag satt i går och gjorde musik (som låten ovan som inte är klar än), så letar jag efter alla bilder, filmklipp och annat som har med Mestervik att göra. Det är inte ofta jag hittar något, och det som finns har jag sett tusen gånger tror jag.

Plötsligt dyker det upp en adress som jag känner igen, som är till salu. Ni har säkert räknat ut det.

Våran stuga...

Jag har nog nästan lipat ihjäl mig av att se bilderna från annonsen. Tänk vad många gånger jag önskat att få se en bild på stugan annat än från vägen på google earth. Med renhornet som Arvid målade vitt och hängde upp på väggen.

Plötsligt var det bilder från alla hål och även från luften av stugan. Och givetvis inne.

Jag ser bakdelen (ja det heter väl aktern) på Arvids modellbåt han byggde på ibland. Det var så spännande när han tog ned den från takbjälken och pysslade med modellen.

Nu skulle man haft 1,7 miljoner i Norska kronor snabbt...

Hur många år har jag inte längtat efter att få se det här stället igen. Om så bara en gång.

Tänk att jag sökte försörjningstöd/hjälp från omsorgen att kunna få träffa Arvid när han fått in dödsdom.

 

Men fick nej.

Trots att jag suttit i det här klistret med deras fuskbygge i alla dessa år, och innan det fast på "Skräckholmen" med kommunens knarkare som ockuperade mitt hem för att mitt X drog dit dem. Han skulle ju "jobba på kenneln" sa de, "tänk vad mycket du kan få hjort" sa de, "blir det minsta problem så är vi ett samtal bort" sa de...

Det slutade tyvärr oerhört illa.

Om jag nu fått ha min pension i fred, mitt hem i fred från fuskbygge som gör det osäljbart.

Då hade jag åkt hem till våran gamla stuga och aldrig kommit tillbaka hit mer.

En annan variant av samma låt.

Jag minns när jag var riktigt liten. Vi bodde i tält där stugan skulle byggas. Arvid, den mest fantastiska människa du kan tänka dig, hackade ut tomten med spade och spett.

Byggde stugan för hand från grunden.

Utan honom hade jag inte överlevt min barndom och ungdom. Min mor var drabbad av en hemsk sjukdom, som gjorde att min barndom blev kaos och skräck. Arvids liv likaså. Han tog hand om mig när min egen familj brast. Han vara "bara" gift med min mormor, också min adoptivmor.

Min far och mor försvann ur mitt liv när jag var ett år gammal. Min adoptivfar när jag var runt tre. Min adoptivmor/mormor fick jag inte ens lära känna mer än som fragment som kom fram då hennes sjukdom var som en mur runt henne.

Jag flydde till skara som tonåring och fastnade i kommunens fångstnät, sedan dess har jag suttit här.