Den här natten har varit osedvanligt jobbig, smärtan i benen har varit olidlig. Så det var tur att jag märkte av dom tidiga symptomen i går och åkte hem. 

Efter lite detektivarbete verkar det dock som att mejlen jag skickade till var och an i kommunstyrelsen i går gick fram till alla utom en. Hoppas det. Oavsett om någon kan göra något eller inte så vet man och de diarieförs?

Men jag undrade ju när mejlet bara studsade tillbaka, jag skickade samma mejl till alla 26.

"Typiskt" var min tanke då ju själva dagen spelade roll, suicidpreventiva dagen.

 Det är väl en bra dag att uppmärksamma att några utsätts för suicidprovocerande behandling.

Jag är ju starkt begränsad i vad jag kan göra, men skall försöka att göra små insatser i fortsättningen, dela ut lappar med adressen är nog en bra grej. Men ändra språket på hemsidan är nog också bra. Mycket skrevs ju under min livshotande depression, och det märks. Så vill jag inte skriva. Givetvis samma innehåll men skrivet under mer "normalt autistiskt" inflytande. Samt ta bort ställen där jag upprepar mig. Det är en grej som blir av att an liksom får börja om från början varje gång man skriver och får avbryta och börjar igen. Man har inte något minne alls av vad man gjort när man mår kass. Stressen över att allt bara blir värre för varje månad gör ju att man måste jobba på för att få ett slut på detta. Helt utan hjälp.

Hur svårt kan det vara att göra en reklamation?

Känner mig fast i kommunens gamla beslut som slukar min ekonomi.

AI genererad bild från riktiga foton, när det började, när man var ung. Menad som illustration av känslan.

Släpp mig liksom...