Tomt

 Jag börjar kunna röra mig lite bättre efter depressionen. Men blir ständigt knäad igen med skakningar som sedan blir muskelsvaghet, varje gång kommunen delar ut sina små dödsdomar. Tanken var att läka, gå framåt, fixa med sitt hem, företaget, sin bil och sina djur. Nu förfaller både mitt hem och min bil på grund av kommunens slukhål som tar mina pengar, så dom bitarna går bakåt istället. Kenneln försvann ju när jag fick depressionen till följd av den här kampen för överlevnad mot kommunen med deras fuskbygge och allt. Företaget lämnades in för avregistrering och jag blev sängliggande i två år och ville bara dö. Företaget avregistrerades inte, jag anade inget och sedan sattes det i konkurs, trots att det var fullt fungerande och uppvisade fina siffror innan jag tog beslutet att göra av med det och hundarna. Det hade blivit ett djurskyddsärende annars med tanke på hur jag mådde.

Nu rivs hundgårdarna, hönsgård, duvhus och vaktlarnas utrymmen gapar tomma. Att se detta varje dag känns som en stor spark i magen, varje dag, varje gång jag ser det.

"oavsett konsekvenser" har fått sina effekter.

Äta mat jag blir sjuk av för att matpengarna skall trilla åt kommunens håll, inte kunna skaffa nödvändiga kläder, hygienartiklar eller annat. Långt ifrån kunna unna sig något eller resa hem till Norge på en semester... någonsin... om kommunen får som de vill, och de får de såklart.

Jag sitter rent tekniskt i fängelse, eller kanske ekonomisk fotboja är bättre beskrivning.

Nu har jag kunnat lösa problemet med däcken, fått låna pengar, fått tag på budgetdäck och i morgon skall de komma på bilen. Såhär får man göra, låna pengar, betala så man står på öronen varje månad till allt som annars vore normalt att kunna skaffa på normalt vis om man fick behålla sin pension till det den borde vara till.

Just nu är det tufft för alla, även de som sitter där på kommunen och har personligt hat mot mig som de använder i sin ställning. Vilket egentligen är jäv... och är under utredning.

Om de fälls, kan de inte få ekonomisk fotboja några år?

Nä, jag förlåter dem, men jag vill gärna ha mitt liv tillbaka.

Kenneln, bolaget, min ekonomin, hundsporten, färska frukostägg och främst slippa leva i skräck för hur jag skall klara mig.

AI genererad film. En tolkning av oss i våran rätta miljö igen. Något som aldrig kommer kunna ske.

Sista skålen med hönsägg från min egen "ras" sedan tjugo år tillbaka lämnade jag demonstrativt in hos kommunen. Undrar vad som hände med dem? Pannkakor till damen som sa "oavsett konsekvenser" kanske?