Som autistisk har man en tendens att isolera sig.
När man inser, förr eller senare i livet, att man inte har fått bruksanvisningen för mänsklig kommunikation på samma sätt som andra och att man blir utmattat av några minuters normalt prat med någon. Då infinner sig insikten att man kommer vara väldigt ensam resten av livet. För det här är inget man kan göra något åt.
Man kan försöka att lära sig att härma en del av de automatiska funktioner normala människor har, man det är just detta som blir så utmattande.
Insikten i sig blir i princip ett livs trauma, man är dömd till en form av ensamhet som normala aldrig kan förstå.
Och så börjar det: "Så skall du inte tänka" får man höra. Tänka? Du har inte förstått att detta är medfött, livslångt, icke självvalt och något man skulle kunna ge sin högra arm för att slippa?
Du är normal, försök förstå. Jag förstår att du vill väl, men jag kan tyvärr inte trolla. Även om många tusentals autister skulle haft nytta av det, inklusive mig.
Just nu sitter jag i en fruktansvärd situation. Jag lever på galet lite pengar eftersom Skara kommun byggt det där fuskbygget som de inte vill reklamera. Jag har gjort allt och lite till. Det jag kan hoppas på är att nu när jag har hemsidan och lägger ut fakta så kanske de till sist ser att det hela kommer ut och att det de gjort är orimligt.
En annan orsak till att jag isolerar mig är hur folk resonerar kring mitt lidande. En del tycker att jag skall komma hem till dem, värma mig och lämna allt här hemma, när jag blivit trött av värmen så skall jag åka hem igen. Nej. Inte bra för mig och som autist har man extremt svårt för att ligga andra till last, man scannar situationen såpas mycket så man försöker fatta sig kort i alla sammanhang för att inte ta människors tid. "Så skall du inte tänka" får jag höra igen. Jag kan fortfarande inte trolla och jag vet att du menar väl, men jag har inte bara autism, jag är svårt plågad sedan många år och mentalt utmattad. Jag behöver hjälp i min situation, i mitt hem och det begär jag inte av någon annan än de som är skyldiga till detta. Nämligen Skara kommun.
Ibland orkar jag inte ens förklara igen och igen. Läs på om autism och sätt dig in i min situation om du vill hjälpa. Då skulle ett tröstande ord från dig kännas på riktigt om du skulle vilja slösa den tiden på mig. Och det skulle hjälpa mig mer.
Jag får höra att jag "är en riktig indiankvinna" som klarar mig trots att kommunen tar mina pengar som jag skall ha till huset, bilen, värme, mat, medicin, kläder, hygienartiklar och... ett liv.
Så det är till mig man skall komma när kriget bryter ut.
Jasså?
Så bara för att du valt att skita i mig när jag plågas och att jag fått lida mycket och länge så blir jag en resurs när du får problem?
På vilket sätt? Jag har inga extra vatten dunkar, ingen lagrad mat, ingen vevradio, inga extra kläder, inget bränsle, ingen eldnings möjlighet, snart ingen bil och min ork har gått från aktiv hund sportare med 25 hundar och aktiebolag till sittande i sängen många timmar per dag med bara två-tre kortare promenader. Orken är borta, musklerna är borta. På grund av skakningarna och panik ångestem som ger mig muskelutmattning VARJE gång jag förtvivlat tampats med myndigheterna för att få stopp på det här.
Ska jag jaga åt dig? Fiska åt dig? Hålla dig varm? Hur tänker du? Hur?
Jag klarar mig inte ens själv.
Kom hit, ta en dusch ute i minusgrader med vattenslangen, tvätta dina kläder i kallvatten ute, ät sopor och slaktavfall och sov inne hos mig utan värme på vintern. Så har du testat! Överväg sedan hur du skulle klara det resten av ditt liv?
Sug på den du!
Vad du inte kan testa är att göra detta med autism, panikångest och med en djup livshotande depression, jagad av kronofogden för "skulder" som uppkommit när försäkringsbolaget inte vill ta frys-skador i ett oisolerat utrymme. Ett utrymme som SKARA KOMMUN byggt och där de också installerat hela mitt vattensystem.
Försök fatta istället.
Dom enda människor jag har återkommande kontakt med är sådana som har betalt för det. Och det har en anledning.
Jag får ständigt höra att hundarna är problemet. Jo visst. Kenneln var problemet? Vad säger du nu när kenneln och hundarna är borta sedan flera år? Ett FUNGERANDE AB med samhällsnyttiga hundar, som kunde gett mig både lite extra inkomst att kasta i glappet på kommunen och vara till nytta för mitt mående. Var det bra att det försvann? Blev det bättre?
NEJ
För problemet är just nu i första hand kommunens fuskbygge och betlningarna på det. Jag har träffat en boendelots som skulle hjälpa mig att hitta ett annat boende. Hon trodde precis som jag att när jag har en tusenlapp kvar i månaden av min pension så blir det svårt att betala hyra någonstans. Och mitt ställa går inte att sälja och tro att man kan köpa sig det enklaste hem. Med tanke på andra åtaganden kring fastigheten. Samt även fuskbygget. Då får man ge bort det, betala åtagandena som jag inte har pengar till och det blir inte bättre, det är till och med en form av bedrägeri. Jag vill dessutom bo i mitt lilla hem. Men ha fuskbygget reklamerat och slippa betala stora summor på det för att försäkringen inte tar skador för fuskbyggen.
Så att luta sig fram och undra hur många hundar jag har nu, det får mig bara att vilja vända och gå därifrån. Jag orkar inte ta det hela igen.
Dina förhastade slutsatser har varit fel mer än en gång.
Jag har kämpat för överlevnad sedan jag var tonåring. Suttit på kommunhusets trappa, blivit skrattad åt, hånad och fått spydiga kommentarer när jag förtvivlat försökt få dem att stoppa vansinnet. Först med mitt x och hans "placering" på min kennel efter att vi brutit upp, vilket kostade mig allt jag ägde, stort fysiskt och psykiskt lidande (levde på flykt i upp till elva månader i sträck UTAN att få EN ENDA krona någonstans ifrån, finns dokumenterat i kommunens egna papper, jag har kopior), jag överlevde på slaktavfall som jag fick till hundarna.
Sedan ör att försöka få stopp på utflödet av pengar i samband med kommunens fuskbygge och försäkringsfrågor kopplade till detta samt god mans frågorna, som också är kopplade till detta.
Jag är sliten, mentalt utmattad, ledsen, förtvivlad, frustrerad, arg och rädd.
Jag har inte vad jag behöver och står helt ensam i min kamp.
Jag har ingen familj och inga nära vänner som inte har betalt för att prata med mig.
Min gräsmatta är sönderkörd av sveaskog och en traktor då jag fick hjälp att få ned träden som blåste ned och krossade min skorsten, försäkringsfrågan är fortfarande inte löst trots att jag hade både försäkring och god man vid olyckstilfället. God man och överförmyndare kastade pappren (finns dokumenterat hos Tingsrätten), överförmyndaren som gjorde detta har redan fått kritik av länsstyrelsen och nu ligger även mitt ärende med denne där. Hoppas denna person blir stoppad nu. Men skadan hos mig är inte reparerad. En snickare fixade det mest akuta med taket, detta togs inte heller av försäkringen för att pappren kastats, det blev en treskodom, god man hämtade inte posten och jag visste inget om. Räkningen sköt i vädret med kronofogde, inkasso och räntekostnader och vips så försvann min bil. Detta ärendet är också inlämnat men det verkar segt och jag får troligen inte igen min bil enligt kronofogden.
Trädgården med mina odlingar är totalförstörd, helt övervuxet. Jag låg TVÅ ÅR i sängen och fick hastigt göra mig av med hela kanneln.
Fattar du hur det kändes? Har du haft en depression som nästan tagit ditt liv?
Inte en käft som kunde hjälpa mig att rädda odlingen, men kanske vill du komma och skörda?
Det blir brännässlor i så fall.
Jag har blivit av med mina matfåglar, hönsen som jag avlat fram vissa egenskaper på i många år. Som god kycklingvård, köldhärdighet, slaktvikt, äggproduktion, befjädrade fötter, ärtkam för bättre köldhärdighet mm. BORTA
Vaktlarna också BORTA
På grund av att jag fick bygga nödutrymmen till dem efter branden (där försäkringsfrågan heller inte lösts än). Utan pengar, utan kunskaper i hur man bygger säkert och bra, så fick jag förtvivlat försöka lösa situatuinen helt ensam. Men till sist gick det inte längre. Pengar att köpa finmaskigt nät till mindre springor för att hålla rovdjur ute fanns inte. Inte heller orkan mitt i depressionen.
Så vill ni ha ägg får ni köpa på Ica. Jag fick dessutom en räkning på 80 kronor från jordbruksverket som jag inte klarade av att hantera då jag skakade, lipade och mådde pyton. Den skickades till kronofogden så det blev den nätta summan av 1600 kr till sist. För att jag inte kan hantera post på grund av min panikångest och inte har hjälp med detta. Kul när man lever på en tusenlapp i månaden.
Köket är förstört, mängder av kläder när jag inte kunnat tvätta ordentligt på vintern, tält, sovsäckar, skinn, överlevnadsutrustning, hundutrustning, mattor, gardiner, dukar, elverktyg (översämning i fuskbygget bland annat), med mera och med mycket mera. En del för att jag inte haft pengar till råttfällor och bete i fällorna.
Så tro inte att du kan komma hit och ta del av vad jag har för jag har inget.
Jag har uppenbarligen inte din vänskap heller.
.jpg)
.jpg)