Minus elva har det varit i natt, kanske ännu kallare, och dessutom vind. Det vill säga att värmen har fått stå på max där ute i fuskbygget för att inte allt skall frysa sönder. Fruset är det, sönder hoppas jag inte men det sprutar inget vatten än i alla fall.
Detta innebär att värman har fått vara NOLL här inne. Jag kan lova att jag lidit. Inte minst när jag fått gå upp från sängen, ta av mig alla kläder från och med mössan, vira om mig ett iskallt, halv-stelt badlakan och springa ut i snön för att duscha. Det är dessutom inte bara att kasta sig i en normal dusch utan jag får krångla upp dörren i fuskbygget som ju är totalt sned, klättra upp på pallarna som ligger på golvet där inne med isolering fastskruvat under sig (och bygget har ingen trappa, den kom aldrig, så ingången ligger högt upp), veckla ut vattenslangen som ligger där inne, hoppas att jag inte hör ett krasande ljud i den för då är det is där och det blir ingen dusch, sätta igång vattnet medan vattenslangen är utanför dörren eftersom det inte finns något avlopp där inne (det finns men bygget lutar ganska mycket bakåt och avloppet "(ett hål i golvet) blir högsta punkten). När det kommer varmvatten i vattenslangen så är det bara att kliva ut och duscha oavsett väder och sedan veckla in alltihop i bygget, springa in genom snön och möta "värmen" här inne som ju inte är många grader mer än ute vid dessa tillfällen.
Jag blev hemskt sjuk förra veckan och veckan därpå i samband med krånglet med kommunen, så jag var verkligen uppgiven, och muskelsvagheten som blir av allt skakande som kommer sig av panikattackerna blir ju rent farligt i dessa sammanhang. Så jag bad om att få hjälp att flytta, men det fick jag inte, ingen hörde ens av sig om jag överlevt.
Jag var rädd och behövde lösa viktiga saker som jag behövde be om hjälp till att lösa. Bara att höra av sig till folk när jag mår kass och försöka vara så normal jag kan under några timmar är utmattande i det läget.
Så det får gå hur illa det vill.
Det var precis detta med kontakt med myndigheter, samt posten (som också utlöser panikattackerna) som jag behövde god man till, men detta tog man bort och då blir det såhär.
Om inte god man tagits bort så skulle jag inte mått såhär dåligt. Och samtidigt, om inte kommunen byggt ett fuskbygge som de vägrar att reklamera så skulle jag inte heller behövt kämpa för mitt liv med kontakten med dessa människor. Som istället säger att "du får planera din ekonomi så du har pengar att åka på din aktivitet" (Detta är ordagrant från kommunens mejl) när jag söker ekonomiskt bistånd hos omsorgen för att jag fått betala så mycket på fuskbygget som omsorgen byggt så jag inte har över pengar åt mig själv.
En fräck kommentar som drog ned mig rejält.
Varför?
Jag tror att det tyvärr söker sig enstaka människor till dessa jobb för att kunna förnedra och kränka människor som söker hjälp. Kära Skara kommun, ta bort dessa, det finns bra folk också och det är bra folk som skall möta utsatta.
Men i mitt fall är det ju ni som gjort mig till "den utsatta" dessutom, kan ni inte lösa det här nu?
Nu i dag är strömmen nästan gratis, det är tre minus och det skall bli plusgrader senare samt i veckan.
Så nu kan jag andas ut litegrann och försöka återhämta mig. Men det får ju inte hända mycket till nu innan jag ligger framstupa igen. Och då är det SIP den 21 Januari. Jag skakar bara jag tänker på det, men nu får det väl äntligen bli ordning med det här så vi alla kan gå vidare.
Det vore väl skönt om det kunde bli en bra stämning? Förlåtande? Och att det hela gått rätt till?
Ni har ju trots allt fått betalt (låst mitt kono och dragit månatligen tills lånet hos er för bygget var återbetalat) för ert bygge.
Aj
Såhär kan man separera huden varje gång det slår om med vädret. Det handlar om att plocka hundskit som frusit fast.
Nu har jag bara två vuxna och några valpar så det är inte hela världen. Det var värre när jag hade kenneln med ett tjugotal hundar ute i kennelanläggningen.
Tankarna på alla år av slit för att bygga upp den här kennel, för att få den plundrad och raserad gång på gång. Slitet med att rädda några spillror av sitt gamla avelmaterial gång på gång och se sina bästa hundar hamna hos andra uppfödare för att man sparkas omkull av kommunen i en dräpande depression.
Allt till ingen nytta i alla år.
Nu är allt borta, alla blodslinjer jag kämpat för, bolaget slaktat av kommunen och jag kan aldrig föda upp en renrasig hund mer i hela mitt liv. Jag kan inte ens vara aktiv med de få jag har kvar för att god man gjorde som han gjorde med kennelklubben, och jag tar inte ansvaret från kennelklubben heller för efter att ha skickat in alla papper så vet de också exakt hur det hela ligger till. Men jag har inte orkat kämpa mer för min sak, de kanske hade ändrat sig då. Jag har haft mer än nog med att kämpa med kommunen om fuskbygget.
Inte heller förlusten av aktiebolaget har jag orkat kämpa vidare med, trots att jag har solklara inspelningar och dokument på vad som skett.
Det är inte rättssäkert att drabbas av depression.
.jpg)
.jpg)
